Att lyssna på sina sinnen, del 2
När jag kände doften från mannens nyckelhål gick jag raka vägen över till grannen längst bort på vårt våningsplan.
Hon brukar vara hemma.
Mycket riktigt så öppnade hon dörren.
Hon vet att jag varit orolig för mannen förut. Han var 84 år när vi flyttade in, nu 86-87 alltså.
Han tar sig ut, varje dag. Går på morgonen och kommer hem på eftermiddagen.
Han vill gärna berätta vad han haft för sysselsättning i livet och hur gammal han är. Han vill som oftast ha bekräftat att han minsann inte alls ser ut att vara så gammal och tyvärr kan jag inte styrka hans påstående, men givetvis är man artig och mumlar något som kan tolkas som att han har rätt.
Han har aldrig besök. Aldrig har jag sett någon annan än han gå in i den lägenheten på två år, inte ens när vi alla skulle få fiber indraget. Obligatoriskt.
Hans kablar hänger fortfarande där ovanför dörren, oinkopplade. Han vägrar.
Jag frågade grannen om hon sett honom och blev intygad om att hon gjort det. Dagen innan eller så...
Vi stod där en stund och klargjorde situationen. Det var inte så konstigt om det luktade lite illa, tydligen så höll han inte efter hemma. Hon hade hjälpt honom in till sig en gång.
Den där gången när en främling kom med honom under armen. Han hade tagit sig nått järn för mycket.
Men hon kände ingen lukt. Jag hade ju däremot varit framme och nosat på nära håll. Det luktade sådär riktigt gammal gubbe som inte rengör sig.
Jag tror du vet vilken doft jag menar. Gammal otvättad människa. 😐
Det vattnades inte i munnen om man säger så. 🤤
Hon lovade att hon också håller ett öga på honom och jag nöjer mig med det. Vill inte jaga honom en gång till. Han har varit förbannad för det en gång innan. Då drar man sig, jag vill inte trampa honom på tårna och vill absolut inte försöka få tag i någon som vill vara ifred. Det spelar ingen roll att han kom med chocklad den där gången och bad om ursäkt. Han hade givetvis kommit till insikt att det var ren omtanke från min sida. Vilket jag också sagt till honom.
Men då vet man ändå personens grundinställning.
Han vill vara ifred.
Trots det ringde jag en väninna och vi diskuterade saker, jag tog reda på mannens telefonnr. Men jag ringde aldrig...
Det satt så långt in att han hade blivit förbannad.
Så jag tog det inte längre.
När min man kom hem drog vi till värmland.
Där var vi hela helgen och kom hem på söndag eftermiddag.
På måndag var avsaknaden av rutiner igång igen. Jag är sjukskriven och det blir lite hur som helst just nu. Constantine ville stanna hemma med mig idag och det fick han. När kl var runt 10 ringde det på dörren. Lillkillen hade inte klätt sig och jag sprang omkring i morgonrock. Trots att vi hade varit vakna i tre timmar 😁
Där utanför dörren stod en gammal man och en kvinna och frågade om jag sett grannen intill. Dom berättade att ingen hört från honom sedan förra söndagen. Han brukade alltid komma ner till en speciell knytpunkt.
Och nu hade det alltså gått en hel vecka och att hans telefon tutar upptaget, konstant.
Jag:
"Ring polisen!
Ni måste ringa polisen.
Han ligger där inne, jag bara vet det!"
NU började skulden komma, varför ringde jag inte?
Ligger han där inne?
Det kändes som en evighet innan polisen kom.
Men nu var dom här...
Men nu var dom här...